Fredagsmatcher. Inte omtyckta av alla, än så länge. Själv har jag börjat gilla dem mer och mer, mycket tack vare härliga tillställningar som IFK Norrköping-Häcken (4-2) och Mjällby-Malmö (2-2), men också för att det blir mer allmänt fokus på den matchen än på både söndags- och måndagsmatcherna.
Söndagarna är egentligen hopplösa. Konkurrensen från andra sporter och andra ligor är så massiv att härliga matcher som Öster-AIK och IFK Norrköping-Åtvidaberg igår snabbt hamnar låååååångt ner på startsidorna hos Aftonbladet och Expressen. Visst, det var VM-final i hockey och därmed ett extremfall, men det gäller ändå.
Fredagarna har alla möjligheter att bli en kanondag för Allsvensk fotboll. Dels smiter många tidigare från jobbet och bör hinna ta sig till arenan om matchen spelas i närheten, dels är det en perfekt aktivitet i kombination med t.ex en After Work-öl eller tre om man väljer TV:n eller sportbaren.
Klubbarna har tydligen haft svårt att locka folk till fredagsmatcherna. IFK Norrköping försökte senast mot Elfsborg med just ett ”After Work”-arrangemang, och det såg trevligt ut. Jag vet att Kalmar har gjort likadant tidigare. Mer sånt! Det är inte veckodagens fel om det är tomt på läktaren, det gäller bara att arrangera det hela på ett smartare sätt.
Det är nog t.ex inte alls dumt att låta klubbar från mindre städer ha hemmamatch mot bra lag just på fredagarna. Jag tror att Helsingborg, Öster och Halmstad har bättre förutsättningar att göra något bra av ett fredagsarrangemang än Malmö, Blåvitt, AIK och Djurgården. Förra säsongens möte mellan IFK Norrköping och Elfsborg drog 8204 åskådare – mitt i brinnande guldstrid för Elfsborg och mitt i en formtopp för Peking, och detta på en söndag. I år möttes lagen på en fredag, det regnade, och ändå kom det 8032 personer.
Bortafansen föredrar förstås alltid lördagar eller söndagar, eftersom det är då de är lediga. Ska de tvingas välja mellan en fredag och en måndag tror jag – utan vidare belägg för teorin – att de väljer fredagen. Då går det ändå att sova över och göra en miniweekend av det hela, om man vill.
De klubbar som ser fredagsmatcher som ett hinder kommer inte att lyckas, de som ser dem som en möjlighet kommer att göra det. Det är mycket av en inställningsfråga. Det går inte att sitta och vänta på att publiken kommer promenerandes av sig själv och glatt gör av med pengar, man måste göra mer.
Det enklaste sättet stavas ”öl” och ”mat”. Upp med partytälten och öppna kranarna. Idrott och alkohol hör inte ihop, säger en del, men alkohol hör ihop med väldigt mycket av västvärldens människors ledighet och aktivitet. Fjärmar man sig från det så vinner man ytterst få och små segrar.
Fredagar är härliga. Fotboll är härligt. Om man räknar klokt så sätter man ett plustecken mellan dem istället för ett minustecken.
1
En minut i första halvlek, tre minuter i andra halvlek. Där har ni tilläggstiden/stopptiden i uppskattningsvis 80% av alla fotbollsmatcher. I första halvlek lägger man till någon minut lite slentrianmässigt, och i andra halvlek räknas det 30 sekunder per byte – och ofta genomförs tre byten per lag.
Ska vi verkligen ha det så?
I mitt förra inlägg skrev jag om AIK:arnas uppgivenhet kring att det bara blev tre minuter extra av den andra halvleken borta mot Kalmar. De hade verkligen ett ”case”, som det heter på ren svenska, Kalmar maskade helt enligt gängse metod vid uddamålsledning, och om jag själv fått uppskatta stopptiden så hade jag sagt fem eller sex minuter.
Tre minuter hit eller dit i en fotbollsmatch är väldigt mycket. Det är 6,666% av en fotbollshalvek. Man hinner med att göra både ett och två mål på den tiden, men domarna verkar ha fastnat i en Galenskaparna & After Shavesk vinkelvolt. En minut i första halvlek, tre minuter i andra.
Denna standardisering gör bl.a att maskning lönar sig. Dessutom är det ytterst konstigt att bara en person på hela arenan vet hur länge matchen ska pågå. I bandy har man löst det så att domaren meddelar varje gång han lagt till tid under matchen, och så ropas det upp i högtalarna. ”Två minuter tillägg på grund av skadan”, och så vidare. Alla vet, och så är det inte mer med det.
Hade det systemet använts i fotboll så hade vi med all säkerhet fått se längre matcher. Om domaren måste visa vad han gör tillägg för så glöms inget bort när det blir dags för fjärdedomaren att dra fram skylten. Det hade helt enkelt varit mer rättvist, och när vi snart äntligen ska få veta om bollar är över mållinjen eller ej med hjälp av datorer och laser och grejer – då är det väl inte för mycket begärt om vi även får veta vad klockan är?
Någon annan hade säkert formulerat sig likadant tidigare, men jag tycker faktiskt att jag fick till det när jag beskrev Allsvenskan på följande sätt inför säsongen: ”Allsvenskan är inte bra, men den är fantastisk”. Det är tröttsamt att höra folk prata om att kvaliteten är lägre än i Premier League, Serie A och La Liga – det är ju knappast någon nyhet, däremot finns alla ingredienser för att göra en finfin anrättning ändå.
Den nyss spelade åttonde omgången var ett bra exempel på att Allsvenskan är något alldeles extra. Djurgården vände och vann mot Malmö FF trots alla sina problem sedan tidigare OCH en man utvisad vid ställningen 1-2. Mjällby fortsätter att vinna och Kristian Haynes fortsätter att vräka in mål, och så vidare. Det var så många saker att skriva om att det får bli en sammanfattning i punktform.
* Helgi Danielssons frispelning av Måns Söderqvist höll hög klass, den unge Kalmarspelaren blev verkligen sopren i straffområdet! Trist bara för Danielsson att de inte spelar i samma lag.
* AIK var upprörda över fler saker än bara förlusten. Nebojsa Novakovic och Andreas Alm var ytterst förbannade över att tilläggstiden inte blev mer än de obligatoriska tre minuterna, och jag förstår dem. Jag kan inte begripa varför det alltid måste vara tre (eller max fyra minuter) vad som än har hänt i matchen. När jag pratade om det med Celso Borges lite innan vår intervju efter matchen sa han kärnfullt på sin Costa Ricanska amerikansk-engelska: ”Oh, man – don’t ask me about that – I might get suspended for what I answer”…
* Hade ett långt samtal med fyrabarnspappan Roar Hansen i Helsingborg inför matchen mot Öster. Det visade sig att hans förkärlek för passningsfotboll beror på de danska TV-tiderna! De enda TV-sända matcher han hade tid att se när de tre äldsta barnen var små var nämligen de spanska matcherna som gick på dansk TV, när Michael Laudrup härjade som bäst i Barcelona och Real Madrid.
* Jag måste nämna det igen – Mjällby ligger fyra och Kristian Haynes är i delad skytteligaledning. Den såg jag inte komma.
* 4-1 till BP mot Gefle är ett resultat som förbryllar. Vad har hänt med Gefles defensiv?
* Kalmar FF:s defensiva centrala mittfält med tonåringarna Melker Hallberg (17) och Ismael (18) såg urstarkt ut mot AIK. Tillsammans är de för övrigt yngre än Henrik Rydström.
* Måns Söderqvist ska också nämnas i Kalmar FF, där finns det en fin fotbollsframtid.
* Ska verkligen Milosevic sitta på bänken och Majstorovic spela från start i AIK?
* Malmö hade släppt in fyra mål på sju matcher, sen blev Filip Helander avstängd. Då släppte MFF in tre mål mot jumbon. Jag säger inte att det berodde på det, men det kan noteras.
* Robin Söders passning i all ära, men löpningen från Tobias Hysén innan 1-0-målet mot Halmstad var det hög klass på.
* När ska Elfsborg börja spela bra?
* Efter en fin inledning har Öster fyra raka förluster, de två senaste är mot Halmstad och Åtvidaberg. Ytterst intressant möte på söndag mot AIK, och jag förväntar mig en härligt övertänd Kenny Pavey då.
* Fick många frågor kring hur jag kunde ha både Häcken och MFF utanför topp fyra i mitt tips inför säsongen. Jag ser ingen anledning att revidera den gissningen. Ni behöver inte kontra med att jag hade AIK som mästare och IFK Norrköping som tvåa i samma tips (och Mjällby som nästjumbo, o.s.v…)
På fredag är det dags för nästa omgång. Började längta redan igår kväll.
Sir Alex Ferguson slutar efter 27 år vid sin post som manager i Manchester United. När han tog över, den 6:e november 1986, låg laget på 21:a plats av 22 i tabellen, men slutade till slut 11:a det året. Det var, som alla förstår, bara början på framgångssagan.
Efter elfteplatsen 1986-87 har han haft hand om laget i 26 hela säsonger. Av dessa har Manchester Utd vunnit tretton ligatitlar, alla andra 91 lag i det engelska ligasystemet har tillsammans samma siffra. Lägg därtill mästare i Cupvinnarcupen en gång, två Champions League-titlar, fem FA-cuptitlar, fyra Ligacuptitlar, plus lite smått och gott som klubblags-VM o.s.v.
Det går inte att förklara hur viktig han har varit för att skapa den dynasti som Manchester Utd har varit ända sedan Premier League bildades. Enklast är väl bara att säga att han har varit dynastin. En mästare på att få spelare att växa, lika skicklig på att hitta rätt ungdomsspelare som att veta när det är dags att göra sig av med de största stjärnorna.
Man kan sammanfatta hans tränargärning väldigt enkelt: Han är den största fotbollstränaren genom alla tider i alla länder. Ni kan säkert hitta någon som har liknande framgångar från tidigt 1900-tal, men Sir Alex Ferguson har klarat av det här i modern tid. Han avslutar förstås med att vinna Premier League-titeln i överlägsen stil. Det är ju lite det som är hans grej, så att säga.
Det mest intressanta är ju vem som tar över. Fotbollshistoriens kanske mest otacksamma tränaruppgift. Efterträder man den störste så kommer man att jämföras med den störste.
José Mourinho verkar vara på väg till Chelsea, men skulle nog kunna tänka sig jobbet. David Moyes har nämnts, vissa tror att Ole Gunnar Solskjaers tränarbana har stakats ut av Sir Alex bara för att han ska ta över en dag, o.s.v. Oavsett vem det blir så blir det hysteriskt. Ni kan bara tänka er två raka förluster i säsongsinledningen 2013-14, då ska ni fan få se på ”press utifrån”.
Jag träffade Sir Alex en enda gång, när jag skulle intervjua Ole Gunnar Solskjaer på träningsanläggningen i Carrington. Sir Alex stannade och småpratade i två minuter, var väldigt glad och trevlig, och gav mig några tips om vad jag skulle ställa för frågor. Jag begrep inte ett ord av vad han sa.
Nu hoppas jag att han får lite ledigt tillsammans med sin fru. Han har gjort sig förtjänt av det.
Säsongsinledningen 2013 har väl varit ”sådär” för Djurgården, och efter 5-1-förlusten borta mot Åtvidaberg i lördags kraxar olyckskorparna kring laget. Det är med all rätta, för jag tycker att det var i paritet med hur GAIS uppträdde borta mot IFK Norrköping i fjol.
Nåväl, om man ska försöka leta upp något positivt för Djurgården (och då får man leta länge) så finns räddningen i spelschemat. Inte i nästa match – mot Malmö FF – men i nästnästa.
2001 inledde Djurgården med sex raka matcher utan seger. Två förluster och fyra kryss var facit innan den första segern kom, hemma mot Halmstad (2-1). DIF:s tredje sämsta säsongsinledning på 2000-talet slutade därmed, och upphämtningen blev remarkabel – Djurgården slutade tvåa.
2011 var ännu sämre, när Djurgården bara hade en poäng efter sex spelade matcher. Sviten tog slut den 7:e maj, när den första segern kom – och minsann, det var hemma mot Halmstad (2-0). Laget hämtade sig efter detta och slutade elva.
2013 har inneburit den sämsta starten för Djurgården i mannaminne. En poäng på sex matcher, 2-16 i målskillnad och underläge 0-1 mot Mjällby i den avbrutna päronmatchen. Vad händer då i nästnästa omgång? Jo, Djurgården möter Halmstad på hemmaplan. Trist för DIF att schemaläggarna på Fotbollförbundet inte hade tänkt på detta och lagt den matchen i tredje eller fjärde omgången istället.
Därmed inte sagt att Djurgården lyckas vinna mot Halmstad, jag säger bara att matchen spelas då – det verkar bara som att Halmstad är det halmstrå Djurgården griper tag i när det har börjat illa.